Jag gör det lite lättare för mig och svarar så här ist för att sitta och kommentera dina inlägg.
Så får vi hoppas att du återkommer hit och läser detta med :)

Jag fick min diagnos för tre år sedan. Då var jag verkligen nere på botten. Jag var så långt nere att jag bestämde för att ta tag i mitt liv och SOL plasera Melvin. Det är det bästa jag gjort.
För det första så var han så pass liten att han inte minns något och hade jag aldrig valt att göra så som jag gjorde hade jag ALDRIG kommit hit där jag är idag.

Jag fick min utredning gjord och det visade sig att jag hade svår ADHD. Jag är inte heller hyperaktiv men tänker oftast inte innan jag gör saker. Utan jag kommer på efter att detta kanske inte var jätte bra gjord eller att det faktist var bra gjort.
Jag örjade med Conserta och rasade i vikt gick ner från 57 till 45 pga att den läkaren jag hade valde att höja min dos till 72mg istället för att ge mig någon annan medicin.
Jag var ett lik. Sov inget åt inget och det blev så allvarligt att jag började se saker. Äckliga saker, obehagliga saker, och sjuka saker. Jag flyttade hem till min mor och far och sov bredvid min mamma i 2 veckor (22 år och är livrädd) Min mor tvingade i mig mat med mitt samtycke. Då hon ALLTID lagade mat på kvällen visste jag att det ALLTID fanns mat. Jag började ta ritalin istället och var väldigt noga med att ÄTA samtidigt som jag tog tabletterna. Och jag började gå upp i vikt. sakta men säkert. Hittade en ny lägenhet och började verkligen prata med min psykolog och fick även tag på hjälp genom socialen. Det var  2 tjejeer som kom hem till mig 4 gånger i veckan. och hjälpte mig med saker. Alltså såg till att jag hade gjort dom. för tvätta städa laga mat kunde jag sedan innan. Var bara tvungen att få det gjort med.

Lapp system blev mitt nya innegrej. Det satt lappar överallt och även ett veckoshema satt på väggen med stora bokstäver. Jag började skriva ner hur jag mådde och kände mig i ett block. Det hjälpte mig.
Och plötsligt hade jag Melvin sovandes hos mig under veckodagarna.
Jag hade kommit så långt att när jag mådde bättre kunde jag ta hand om honom igen. Jag kände mig levande.

Jag träffade min sambo/fästman den 14 januari 2011 (men började prata med honom den 8 januari) och han har sedan den dagen varit min stöttepelare och trygghet. Han fick mig att se mitt liv i helt ny syn och jag klarade av mer och mer. D jag inte var ensam längre. (VAR aldrig ensam med Melvin) men Jonas gav mig tryggheten ett barn aldrig kan ge.
Det fanns någon mer som uppskattade mig och inte bara Melvin. Visst tog det ett bra tag innan jag kunde börja släppa in Jonas ordentligt men nu skulle jag inte klara mig utan honom.

Det tog ett halvår och jag hittade en större lägenhet en 3a och Melvin var hemma på heltid. HAN var min igen. PÅ redigt. Det var inte bara varje vecka utan nu var det ALLTID.

Jonas och jag förlovade oss den 24/9 -11 och blev sambos (på redigt genom papper) den 1 maj -12 Även fast vi bodde ihop från dag ett (på helgerna då han jobbade i Halmstad i två månader när vi började träffas) Och när han kom tillbaa till sitt jobb som hade hyrt ut honom var vi alltid med varandra. Men han hade kvar sin egna lägenhet fram till den 1 maj -12 iaf.

Nu bor vi i ett radhus sedan den 25juni -12 och ska ha ett gemensamt barn som är beräknad till den 7 februari.
Jonas har två barn sedan innan som tyvärr bor i Sthlm men vi får ha dom varje lov.
Jag äter inte min medicin men känner att jag faktist behöver den och längtar tills bebis är ute och har slutats ammas. För min vardag har blivit lite mer kaos sedan jag var tvungen att sluta med den. Men jag klarar mig iaf.

Hade jag aldrig valt den väg jag hade gjort så hade jag aldrig vait här jag är idag.
Och utan Melvin hade jag inte varit något. Det är hans andetag jag lever för.

OCH utan Jonas hade jag inte heller varit den jag är idag.

Men jag lever fortfarande i papperslappar, memos på mobilen, uppskrivna saker i almenackorna som sitter på väggarna (3 st) en veckokalender, städchema, tvättdagar, städdagar, lappar så sakerna hamnar på rätt plats.
DET MÅSTE vara på rätt plats. Var sak har sin plats.
Melvin har oxå ett system i sitt rum. Han MÅSTE också ha sina saker på rätt plats (med vissa ändringar då han faktist bara är 5år) och ska få ha det lita stökigt.
Egentligen så står precis allt på sin rätta plats.
För annars funkar inte jag.
Jag måste ha det så här. Jämt.

OCh jag vet absolut inte hur det kommer att bli när bebis är född. Men jag måste försöka att klara att få  en normal vardag. Som jag byggt upp nu. Visst mycket kommer verkligen att ändras. Men man måste våga prova sig fram.
Och jag har en familj som älskar mig för den jag är. Och finns vid min sida.
Jonas håller om mig varje natt så mina panikattacker är borta. Jag känner mig älskad för den jag är.

Även fast jag är sjuk.

// Alexandra

 

Hannah

15 november 2012 08:40

Förstod först inte om det var till mig du skrev, men antar att det är så. I alla fall så känner jag igen mig mycket i det du skriver, känns nästan som att du skriver om mig ibland. Sedan såg jag vissa saker som du har lyckats få fram för att få vardagen att fungera, som inte jag har. Att städa för mig är jobbigt, det kan ta en hel vecka att städa hela lägenheten och när jag väl är färdig så får jag börja om. Så om det inte gör något så snor jag lite tips ifrån dig :)

http://bokstavsmama.blogspot.se

Alexandra

15 november 2012 16:33

Ja det var till dig jag skrev det. Självklart får du "sno" listan :)
Är bara kul att kunna hjälpa till. Vi har lite lyx nu för vi köpte oss en diskmaskin när vi flyttade in i radhuset. Även en torktumlare. Så det underlättar för mig. Nu slipper jag diska och även vänta en-två dagar innan tvätten är torr för att sedan komma in på deras rätta plats. (Även fast den rena tvätten ligger i tvättkorgen LÄÄÄNGE) och ibland har jag sådan lyx att sambo tar den. Men vill helst inte det då vi inte viker på samma sätt. så det blir helt fel. Har även lärt mig att slappna av lite när det gäller att hänga tvätt. Jag gjorde på mitt sätt. Mina Melvins och Jonas klader på samma ställe så det skulle underlätta när jag skulle vika det. Ohh nu kummer jag på så mycket mer. Får nog slänga ihop
"MITT LIV"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Imorgon hoppas vi på att töserna kan gå på dagis, då jag har ett möte på mvc. Efterkontrollen. Japp jag vet att det är mer än 6 veckor sedan Nelly föddes MEN vi lever ju med sjukdomar jämt här. Så har ju fått omboka ombokningar efter ombokningar hel...

10 februari 2016 KÖRKORT Japp, jag klarade det ÄNTLIGEN. JAG HAR KÖRKORT. jag har haft bil i 3år som "köptes" till mig och barnen. Och J stod/står som ägare Men idag köpte vi en clio till mig och JAG står som ägare. Jag har en BIL och ett jäv...

För 3år sedan kom världens underbaraste Lee till världen

Ojsan hoppsan. Det var verkligen inte igår jag var här inne. Jag hade ärligt glömt bort att jag hade någon blogg. Gravidhjärna eller amningshjärna vet faktiskt inte vad jag kan skylla på denna gång ? Lee fyller 3 på lördag den 7feb. TRE år det är ...

Idag är det min dag, idag blir jag 27år. Mitt femte år med mannen i mitt liv. (Firade 4år den 14jan) 8år med lilleman två år med storprinsessan och mitt allra första år med miniprinsessan. Sjätte året av saknad av min änglason. Men jag är lycklig i...