Jag har mer o mer börjat inse att vissa människor som verkligen vill ha barn aldrig får några då de inte kan. Jag och J känner 3st par.
Ett av paren fick ett barn men tjejen fick livmoderscancer och var tvungen att operera bort livmodern. och kunde ju inte få flera barn även fast hon ville det.
Vi har även ett par bekanta aom dörsökte och försökte och försökte lite till och fick ett mirakelbarn <3

Jag blir ledsen och jätte besviken. Härsittr jag med 2 egna den tredje i magen och 2bonus barn. Medans vi tex säger grannarna verkligen vill bli gravida.

Jag själv kan ju inte veta hur dessa människor som försöker med utan att lyckas mår.

För mig och J räcker det med att vi kollar på varandra med åtrå iblick o poff 9mån senare sitter vi med en liten krabat.

Livet är så orättvist att det är äckligt.

Vad jag älskar de mina <3

mamma och sovande kille säger godnatt.

Han ligger i våran säng så mannen min får sova på soffan. På samma plats han ledat de andra nätterna.

Behandlar han mig som skit och kallar mig saker jtan att säga förlåt så tycker jag inte att han förtjänar min tid. Tror hanöatt han kan slänga ut sig både det ena och andra utqn att be om ursäkt och sedan komma morgonen efter och vara ÄCKLIGT jävla puttinutti mot mig och tro att allt är okey, så tror han fel.

Under mina unga år fick jag ta hårda ord från min mor som en dotter inte ska behöva höra bara för jag var LITE jävlig så har man en hård kärna. Men att slänga ur sig SAMMA saker oftare och oftare och påstå saker, nedtryckande saker så gårdet tillslut till en viss gräns.

Jag kan sluta älska människor snabbt pga min mor. Hon har förstört mig så mycket. Men ibland är det bara en sådan frihetskänsla med.

Mina barn är MITT blod och jag skulle kunna dö för dom. De är jag och jag är dom.
MEN andra personer kan jag bara strunta i. Tro mig.

Mannen har jag struntat i i tre dagar och jag kan fortsätta länge till.

Det bästa är att svärmor och svärsyster vet vad jag går igenom då det inte bara är mig han dummar sig emot.
Så de vet också anledningen till VARFÖR jag beter mig på vissa sätt..

Han blir dum när han antingen varit hemma för länge eller har en sådan saknad till alkoholen eller LITE pengar på kontot. DÅ är det dags att börja trycka ner mig. Dock inser han inte att det bara blir värre för honom. ajag borstar av mig snacket och stänger av honom. Kopplar bort honom och lever i MIN 5 värld ist för 6världen Barnen och djuren.

Själv skylla själv ha.
Kanske just är den qnledningen till varför bebisgörandet tar en sådan tid.
Behandlar han mig som skit så planerar jag en värld utan honom ist för en värld med honom

Snart ska jag på möte. Snart låter som om det bara är några tillmar dit men det är det inte. Snart fär mig är om några dagar. På onsdagen den 8onde ska jag på mtt allra första möte och paniken börjar att komma smygandes.

En sak få människor vet om mig är att jag hatar möten, det är en av de saker jag verkligen avskyr. Möten med folk som sitter mittemot mig och ska "utvärdera" mig. Jag har fobi av att träffa folk. Jag får alltid 70miljoner tankar om varför måste jag träffa dom, kommer jag säga något fel, vad tycker de om mig. Kommer de vilja träffas igen, tycker de jag är eum i huvudet som tycker och tänker så, som gör på det sättet ist för det.

Nee det är absolut inget för mig. Och då jag lärt mig att de personer jag träffat inte vill träffa mig mer, slutar prata med mig, håller sig undan, slutar svara när man ringer, mailar, smsar eller hälsar på.
Så har jag ju gjort något fel. Ett fel intryck.

Jag har jätte stora problem med detta möte. Jag vet att jag absolut inte kommer vilja gå på det när det är dags för det. Men jag vet även att jag måste då hon kommer för att besöka MIG från västervik för att utvärdera mig.
Hon var snäll och kom hit till min stad så jag slapp ta buss eller be mannen att ta ledigt från jobbet för att skjutsa mig.
Hon verkade trevlig tycker jag iaf. Prata i telefon har jag inget problem med då man kan lådsas vara vem man vill. Men träffa folk öga för öga. Nee hujeda mig. Det ger mig panikkänsla och ångest.

JAG VILL INTE, men jag VET att jag MÅSTE. för att komma ut i världen.

Bild på nya hårfärgen jag skämde bortmig med. Mel valde orange, men insåg snabbt att det var en färg han INTE ska välja igen. Nästa kör han på blått

VARNING för ett ett spyigt inlägg. Jag måste bara få ventlilera mig lite. Livet är inte perfekt hos någon, Det vet jag. Och jag måste verkligen få skriva av mig.

Jag hatar henne. Gud vad jag hatar henne. Hur kan någon göra så här mot ens egna kött och blod, det är oförståendligt för mig.

Hon trycker ner mig jämt. Allt kretsar kring henne, ska handla om henne hon gör jämt rätt och aldrig fel.
Hon har alltid rätt aldrig fel.

Allt är om hon hon och hon. Inget förutom hon betyder något för henne.

Jag föddes som det svarta fåret i familjen enligt henne. Jag har gjort fel i hela mitt liv aldrig gjort något bra.
skolan var aldrig något för mig då jag inte fattade något, jag skolkade mycket gick min egna väg.

Enligt henne var jag dum i huvudet som inte kunde ett skit. Läxorna fick jag inte hjälp med. Jag fick ta mycket stryk och förtal. Jag dög aldrig i hennes ögon.

Jag var inte värd ett skit.

Jag har en bror, Han får allt han pekar på precis allt.

Han har inte behövt anstränga sig något i sitt liv. Han han har fått allt serverat på silver fat.

Jag har en till bror. Han är den bästa bror man någonsin kan ha. Han finns där. Även fast vi inte träffas så vet jag vart jag har honom om och när jag behöver honom.

Jag fick mitt första barn när jag var 18 (4män innan jag blev 19).

Hoppade av gymnasiet.

Min änglason när jag var 21. Han gick bort i vecka 21.

Och tösen när jag var 25.

Jag är gift med min drömman.

Och jag älskar mina barn att jag kan dö för dom.

Men enligt henne har jag förstört mitt liv.

Hur kan man hata sitt egna barn på det sättet hon gör är sjukt.
Att ibnte vara värd ett dugg är så fel att känna.

Ens mor ska gå genom eld och vatten för en. (även sin far)

Men hon tänker bara på sig själv och min bror.
De är bara de som existerar i hennes värld.,

Det är en sjuk värld.,..

Hur kan man hata sitt egna barn?

Jo på samma sätt man kan hata sin mor.

Jag vill flytta nu.

Jag vill bort från stan, bort från dom. Den personen som precis vet hur man trycker ner en. vet precis hur man får en människa att känna sig minst på jorden.

Ska bli så otroligt skönt.

Och vill mor o far inte komma o hälsa på för att det är "för långt" så behöver dom inte göra det. Är de så dumma och säger det till en 6åring så har de inte hos oss att göra.
De kan åka land o rike runt MEN inte åka 3mil för att hälsa på sina barnbarn isf. Då klarar de sig bättre utan dom.

Mig gör det inget. Sedan vi flyttade hit för ett år sedan har de BARA varit här på Mels födelsedag sedan har far hämtat honom o mir med. Men de har ALDRIG kommit förbi på en fika eller kaffe. Så det gör inte oss något.
Vi är en egen familj och blod är inte tjockare än vatten.

Jag älskar min man , mina barn min svärmor o svärsyster. Jag har mina vänner som tar mig för den jag är. Vare sig vi träffas eller pratar i telefon så vet jag vart jag har dom. Jag behöver inga mer. Jag klarar mig fint på de som finns

Att ligga och lyssna på sovande andetag är för mig det mest avslappnande som finns.
Varesig det är mannens eller barnensm Det ger mig en ro och ett lyckorus som sprider sig i hela kroppen.

Tänk vilket fantastiskt liv jag åstakommit egentligen. Jag är "bara" 25 men har redan två fantastiska barn, en man som jag älskar och har älskat i 12års tid, hund katt och det viktigaste av allt. Tak över huvudet och mat på bordet.

Vi väntar med spänning varje gång jag loggar in på hotmailen eller öppnar brevlådan att det KANSKE ligger en lapp ang en lägenhet. Men det gör det inte. Visst vet vi båda att det inte går så snabbt, att det säger poff o så är vi där. Vi har ju faktist 3månaders uppsägning på denja med INNAN vikan flytta någon annan stans.

Jag och barnen sprang på far min på stan idag och självklart hade han något att invända ang flytten. Det var bara negativa saker. Tillslut orkade jag inte försöka få honom att förstå VARFÖR vi väljer att göra så hlr. Verken jag eller mannen min vill ju flytta härifrån. MEN vi kan behöva bli tvugna till det om mij inkomst försvinner. Så jag sa till honom att detta är PLAN B. Och mina barn ska ha tak över huvudet och självklart inte bo i en kartong.
Vi letar bara efter en billigare lägenhet/radhus. INGET annat.

Jag och mannen min har velat fram och tillbaka, hit och dit och nu kommit fram till att något verkligen måste göras.

Vi har bestämt oss för att leta billigare. Vi har helt enkelt inte råd att bo i detta radhus om min ersättning inte går igenom igen.

Vi kommer då inte ha råd att bo kvar här då hyran ligger på 8000kr och då måste vi betala el, försäkringar, telefoni och då är vi uppe i 10. Det känns bara idiotiskt att betala såömycket. Och som vi båda vet kan inte mannen betala allt.

Ni som läser undrar säkert varför inte jag jobbar och försörjer oss med. Jag kan inte.
Jag fick Mel i gymnasiet, hoppade av försökte plugga upp mina gymnasiebetyg 2ggr men jag fattade ingenting. allt var som rysska för mig. Bara blaha blaha. Fick diagnosen Adhd och konsentrationssvårigheter och började skolan en gång till. Fattade äntligen men mådde själv så psykiskt dåligt då jag kännt mig dum i huvudet i wå många år innan. Att det bara var att ge upp då allt blev stressande och jobbigt med tider. Jag har alltid haft problem med tider rörande mig, Men andras tider är mycket lättare att organisera och komma ihåg och faktiskt gå på. Men det är stressande.
Jag har även arbetstränat men det blev bara bajs av det med. Och i stan finns inga jobb och utan körkort blir det genast värre. och vem anställer en so minte klarar tider? Jag skulle inte ens anställa mig själv ^^

Men nu har vi iaf skrivit upp oss på bostadskö i en annan stad. Billigare hyra så in i. Elen ingår och större yta.
Nu håller vi bara tummarna på att allt löser sig Och vi får en billigare lägenhet.

Lagt bloggen lite åt sidan nu den senaste tiden.

Jag har helt enkelt inte orkat bry mig. Jag har bara tröttnat på precis allt för tillfället.
Detta med att ge och ta verkar bara existera i mitt huvud. Och varje gång han öppnar munnen för att prata vill jag bara gå därifrån. Jag vill inte lyssna. Han har inget intressant att säga, inget som flngar mitt intresse. Jag gör allt och barnen blir mer och mer mina istället för våra.
Jag städar, gosar, lagar mat, matar, gosar, lyssnar, plockar undan, byter blöjor, myser med barn, lyssnar, ajar, pratar, tvättar,viker, torkar golv, plockar fram.
Och vad gör han.
ÄTER och sitter framför DATORN.
Aldrig något tack för maten, vad har ni gjort idag, hej, puss eller kram. Varje gång han "rör" mig "kladdar" han.
Jag får praktiskt taget sträcka fram ungen till honom så han tar henne.

Och jag ville ha ett till barn? Jag sa till honom innan hon hade kommit att jag INTE ville vara ensamstående till 2 barn. Om det känns som jag redan är det. Varför egentligen ens gåi tankar på ett tredje? Jag trodd e att han ville mer än vad han ville. Han visar ju inte precis att - Fyy faan vad jag älskar er och ni är de mest fantastiska människorna som finns.

Hanökysser inte mig längre så varför ska jag göra det? Jag ville alltid ha en morgon puss innan han åkte till jobbet. Det var det jag bad honom om. Jag vikle att han skulle ta barnen om jag blevösjuk. Som inte händer allt för ofta Pussen på morgonen försvann. Så varför ska jag pussa honom efter jobbet och godnatt pussen. Varför ska jag ha sex med en som inte uppskattar mig för den jag är och faktiskt SER vad och hur mycket jag gör. Det funkar inte så.