Min första kärlek Ändrar ja till Mina första kärlekar

Min första kärlek ?

Ja har ärligt två första kärlekar ^^

MIN första kärlek var Tom Holmquist

När jag var 13 såg jag honom  sitta utanför skolfönstret och han satt där med sin kompis och han hade ett par westside jeans och en vit tröja ^^

Vi träffades några dagar/mänad senare genom Ninette som var tillsammans med Tryvall.

Vi var tillsammans i 5 år och jag har mycket roliga minnen och även tråkiga minnen i det förhållandet. Men det var några av mina bästa år och ja förändrades som person. Det var ju 5år av mitt liv. Jag träffade mycket folk som ja började uppskatta och ha i min närhet. Ja blev en helt annan än den ja var innan vi två träffades. Visst jag var fortfarnde jävlig som dotter men ja växte som flickvän och förstod vad ett ge och ta förhållande gick ut på ^^

Jag var även förlovad med honom. Och ärligt så trodde jag nog att han var DEN RÄTTA.

Jag pratar fortfarande med honom IBLAND och hans mamma kom att ha en stor plats i mitt liv.

Jag kan skirva mycket om Toms och mitt förhållande men det känns faktist bara fel ^^

Jag bär med mig minnena ist <3

Och min andra första kärlek är min sons far .

Sebastian "Lillen" Mossberg Ja va 18 och de åren vi delade var revolution från min sida. Jag blev förälskad i en kriminell och missbrukare. Ja ångrar inget ja gjorde under de tre åren i det förhållandet. Och ja har även lärt mig mycket där med. Ja blev sambo med honom en månad efter vi blev tillsammans och sedan va det bara. Lev livet idag. VARJE dag. Många bra minnen från det förhållandet men väldigt väldigt mycket negativt oxå. Och även idoiti.

Men det som ja stolt bär med mig från det förhållandet va han som fick mig att inse att Livet är för kort för att slarvas bort och även han som fått mig att börja leva och lägga allt det negativa bakom mig.

MIN SON
Och jaa jag kan stolt säga att han BARA är MIN son

Det finns egentligen bara en person jag skulle vilja träffa.

Min änglason.

Behöver inte förklara varför eller dra ut på inlägget.

JAG SAKNAR HONOM

Min allra största rädsla är att det ska hända barnen något.

Att de ska stå helt ensama utan vare sig mig eller deras far.

Att de blir kidnappade, bortrövade, våldtagna, slagna. Jag kan fortsätta hela dagen lång egenntligen.

Mina små barn. jag vet att det är en ganska grotesk tanke men sedan jag blev mamma vid 19års ålder så tänker man så.
Mel är ju ändå en pojke men det finns faktiskt äckelgubbar med. Och Lee ska vi inte ens prata om. Henne ska jag ha koppel på tills hon är gammal och gaggig och INGEN vill se åt hennes håll ^^

Även rädd för att de inte kommer vara tillsammans om det händer mig något, att jag går bort snabbt.

Vad händer med barnen då? Om mannen lever så är det ju självklart tillsammans men om även han avlider.

Hur kommer de klara sig, vart ska de bo, pengar, livet??

Vi håller på att få Mel och hjälpa till mer o mer hemma för att han ska lära sig när han flyttar hemifrån om inte annat.

*Hans kläder lägger han i tvättkorgen och ligger de inte där i blir det inte tvättade.

*Han hjälper till att laga mat en gång i veckan.

*Han är ensam hemma korta stunder.

*Han har en mobiltelefon

*Han får månadspeng, som han själv väljer vad som ska handlas för dom pengarna.

Jag vill att de ska ha en bra grund att stå på för att klara sig själva NÄR den dagen kommer.

För ja det vet jag ju att den faktist gör.

1. Jag har 3 barn, 2 på jordelivet och en änglason född 2009.
2. Jag har varit drogmissbrukare.
3. Jag älskar mina barn mer än livet själv.
4. Jag vill ha flera barn.
5. Utan mannen hade jag inte varit där jag är idag.
6.Jag jobbar inte.
7. Jag var en slösa tills för ca ett år sedan och har nu blivit en spara.
8. Jag låter inte mannen min städa då jag tycker han städar dåligt och fel.
9. Jag sover fortfarande med gosedjuret "Robbin" ibland.
10. Jag känner ingen som helst kärlek till min egna mor.