Direktlänk till inlägg 8 januari 2014
Min allra största rädsla är att det ska hända barnen något.
Att de ska stå helt ensama utan vare sig mig eller deras far.
Att de blir kidnappade, bortrövade, våldtagna, slagna. Jag kan fortsätta hela dagen lång egenntligen.
Mina små barn. jag vet att det är en ganska grotesk tanke men sedan jag blev mamma vid 19års ålder så tänker man så.
Mel är ju ändå en pojke men det finns faktiskt äckelgubbar med. Och Lee ska vi inte ens prata om. Henne ska jag ha koppel på tills hon är gammal och gaggig och INGEN vill se åt hennes håll ^^
Även rädd för att de inte kommer vara tillsammans om det händer mig något, att jag går bort snabbt.
Vad händer med barnen då? Om mannen lever så är det ju självklart tillsammans men om även han avlider.
Hur kommer de klara sig, vart ska de bo, pengar, livet??
Vi håller på att få Mel och hjälpa till mer o mer hemma för att han ska lära sig när han flyttar hemifrån om inte annat.
*Hans kläder lägger han i tvättkorgen och ligger de inte där i blir det inte tvättade.
*Han hjälper till att laga mat en gång i veckan.
*Han är ensam hemma korta stunder.
*Han har en mobiltelefon
*Han får månadspeng, som han själv väljer vad som ska handlas för dom pengarna.
Jag vill att de ska ha en bra grund att stå på för att klara sig själva NÄR den dagen kommer.
För ja det vet jag ju att den faktist gör.
För 3år sedan kom världens underbaraste Lee till världen
Idag är det min dag, idag blir jag 27år. Mitt femte år med mannen i mitt liv. (Firade 4år den 14jan) 8år med lilleman två år med storprinsessan och mitt allra första år med miniprinsessan. Sjätte året av saknad av min änglason. Men jag är lycklig i...
En 26årig dam som är gift med mannen i mitt liv.
Min ungdomsförälseles som jag föll för när jag var 12 och han 16.
Nu har vi två små sorkar tillsammans.