Som det stod i förra inlägget är fredagar mina städdagar.
Men INTE idag. Idag skiter jag i det.
Eller jag dammsugar inte eller torkar golvet. Allt det andra har/ska jag gjort/göra.
Anledningen till att jag skiter i att dammsuga och torka är för att Jonas barn kommer idag (kväll) och stannar tills på söndag.

Känns bara fel då Jonas ex och nya ska åka till Ullared och handla.
Och vi ska typ vara barnvakter åt Jonas egna barn
Jag vill att barnen ska komma hit för att de VILL inte för att de MÅSTE. Och just nu (eller de senaste gångerna) känns det som att de kommer för att de MÅSTE.
Exet och hennes nya mutar barnen för att de ska åka ner till oss.
Vet ine hur MÅNGA lego kartonger Kevin har för på varje reklam när man ser så säger han
- De har jag redan.
Och Max har oxå väldigt mycket lego. Han har även mycket dinousarier och lastbilar.

Men vad ska man göra. Det är inte mina barn, Men jag känner mig som den dumma bonusmamman även fast så inte är fallet.
Så mycket är de inte här nere och vissa gånger får vi reda på att de varit nere unger helgen när de är på väg upp till Sthlm eller precis kommit upp.
Så jaaa ni förstår mitt tänk hoppas jag.
Man tröttnar på att vara trevligt och snäll när man INTE får något tillbaka.
Plus att det är väldigt jobbigt när det är två olika uppfostringsmetoder.

Och jaa det märks att det inte är Jonas som är med och uppfostrar dom.

Och jag kan inte göra ett skit.

Jag längrar efter MIN Melvin. Blir en fika med mormor idag.

Men MIN Melvin är helt klart den besta som finns.

"Mamma, är bebisen ute nu eftersom du blivit så smal?"
MIN fis vet hur man ska få mamma glad <3

Han är det bästa jag har.
"I love you, yes I do"

Idag är det fredag (som om ni inte viste om det lixom)
Och yttligare en vecka har gått.
Idag går man in i vecka 29 och det är 11 veckor kvar tills bebis är beräknad.
 

(sista UL vecka 27)
VÅRAN lilla skatt.
Melvins lillebror eller lillasyster.
<3

__________

Idag har (faster) Linda varit över och lämnat vägmärkesboken som jag får låna. Så jag kommer ikapp lite i körkortsboken som har legat i bokhyllan ALLDELES för länge egentligen.
Men finns inte ekonomin så försvinner motivationen och då blir det liggandes alldeles för länge.
Men nu gör vi ett försök till att iallafall läsa och svara på frågorna i häftet.
Tog en snabblunch med tillsammans.

Och nu väntar jag på att kl ska bli tre så man kan åka till dagis och hämta den bästa fisrumpan som finns <3
För att sedan cykla ner till fars jobb ta en kopp oboy/kaffe och sedan handla lite mjölk och läsk/godis till fredagsmyset.
Vet inte om fisen ville sova hos morfar och mormor inatt eller om det var i morgon.
För de han sa var att:
han ville vara med morfar men inte med mormor och han ville sova där men inte bredvid morfar för han snarkar sååååååå mycket.

Så jag vet faktist inte redigt vad han vill.

Iförgår kväll när vi skulle gå och lägga oss jag och sambo.
Så sa jag till honom att:
Jag känner mig inte sexig just nu.
Svaret blev från Jonas:
Det behöver du inte.

Vad jag älskar den människan. Han får mig att le dagligen.
Och visst självklart blev det jättefel när han svarade men ack vad jag älskar honom.
<3

Funderar även på att kanske åka och köra lite barnsim med Melvin ikväll. Eller om det blir upp till far och mor tills sambo kommer hem från hobbydagen. Så slipper vi sitta själv hemma (om melvin inte väljer att sova hos dem villsäga) eller så slipper jag sitta själv hemma.

Nu ska jag kolla runt lite på nätet.

Ha en bra helg om jag inte skriver något förrens måndag

// A

Jag gör det lite lättare för mig och svarar så här ist för att sitta och kommentera dina inlägg.
Så får vi hoppas att du återkommer hit och läser detta med :)

Jag fick min diagnos för tre år sedan. Då var jag verkligen nere på botten. Jag var så långt nere att jag bestämde för att ta tag i mitt liv och SOL plasera Melvin. Det är det bästa jag gjort.
För det första så var han så pass liten att han inte minns något och hade jag aldrig valt att göra så som jag gjorde hade jag ALDRIG kommit hit där jag är idag.

Jag fick min utredning gjord och det visade sig att jag hade svår ADHD. Jag är inte heller hyperaktiv men tänker oftast inte innan jag gör saker. Utan jag kommer på efter att detta kanske inte var jätte bra gjord eller att det faktist var bra gjort.
Jag örjade med Conserta och rasade i vikt gick ner från 57 till 45 pga att den läkaren jag hade valde att höja min dos till 72mg istället för att ge mig någon annan medicin.
Jag var ett lik. Sov inget åt inget och det blev så allvarligt att jag började se saker. Äckliga saker, obehagliga saker, och sjuka saker. Jag flyttade hem till min mor och far och sov bredvid min mamma i 2 veckor (22 år och är livrädd) Min mor tvingade i mig mat med mitt samtycke. Då hon ALLTID lagade mat på kvällen visste jag att det ALLTID fanns mat. Jag började ta ritalin istället och var väldigt noga med att ÄTA samtidigt som jag tog tabletterna. Och jag började gå upp i vikt. sakta men säkert. Hittade en ny lägenhet och började verkligen prata med min psykolog och fick även tag på hjälp genom socialen. Det var  2 tjejeer som kom hem till mig 4 gånger i veckan. och hjälpte mig med saker. Alltså såg till att jag hade gjort dom. för tvätta städa laga mat kunde jag sedan innan. Var bara tvungen att få det gjort med.

Lapp system blev mitt nya innegrej. Det satt lappar överallt och även ett veckoshema satt på väggen med stora bokstäver. Jag började skriva ner hur jag mådde och kände mig i ett block. Det hjälpte mig.
Och plötsligt hade jag Melvin sovandes hos mig under veckodagarna.
Jag hade kommit så långt att när jag mådde bättre kunde jag ta hand om honom igen. Jag kände mig levande.

Jag träffade min sambo/fästman den 14 januari 2011 (men började prata med honom den 8 januari) och han har sedan den dagen varit min stöttepelare och trygghet. Han fick mig att se mitt liv i helt ny syn och jag klarade av mer och mer. D jag inte var ensam längre. (VAR aldrig ensam med Melvin) men Jonas gav mig tryggheten ett barn aldrig kan ge.
Det fanns någon mer som uppskattade mig och inte bara Melvin. Visst tog det ett bra tag innan jag kunde börja släppa in Jonas ordentligt men nu skulle jag inte klara mig utan honom.

Det tog ett halvår och jag hittade en större lägenhet en 3a och Melvin var hemma på heltid. HAN var min igen. PÅ redigt. Det var inte bara varje vecka utan nu var det ALLTID.

Jonas och jag förlovade oss den 24/9 -11 och blev sambos (på redigt genom papper) den 1 maj -12 Även fast vi bodde ihop från dag ett (på helgerna då han jobbade i Halmstad i två månader när vi började träffas) Och när han kom tillbaa till sitt jobb som hade hyrt ut honom var vi alltid med varandra. Men han hade kvar sin egna lägenhet fram till den 1 maj -12 iaf.

Nu bor vi i ett radhus sedan den 25juni -12 och ska ha ett gemensamt barn som är beräknad till den 7 februari.
Jonas har två barn sedan innan som tyvärr bor i Sthlm men vi får ha dom varje lov.
Jag äter inte min medicin men känner att jag faktist behöver den och längtar tills bebis är ute och har slutats ammas. För min vardag har blivit lite mer kaos sedan jag var tvungen att sluta med den. Men jag klarar mig iaf.

Hade jag aldrig valt den väg jag hade gjort så hade jag aldrig vait här jag är idag.
Och utan Melvin hade jag inte varit något. Det är hans andetag jag lever för.

OCH utan Jonas hade jag inte heller varit den jag är idag.

Men jag lever fortfarande i papperslappar, memos på mobilen, uppskrivna saker i almenackorna som sitter på väggarna (3 st) en veckokalender, städchema, tvättdagar, städdagar, lappar så sakerna hamnar på rätt plats.
DET MÅSTE vara på rätt plats. Var sak har sin plats.
Melvin har oxå ett system i sitt rum. Han MÅSTE också ha sina saker på rätt plats (med vissa ändringar då han faktist bara är 5år) och ska få ha det lita stökigt.
Egentligen så står precis allt på sin rätta plats.
För annars funkar inte jag.
Jag måste ha det så här. Jämt.

OCh jag vet absolut inte hur det kommer att bli när bebis är född. Men jag måste försöka att klara att få  en normal vardag. Som jag byggt upp nu. Visst mycket kommer verkligen att ändras. Men man måste våga prova sig fram.
Och jag har en familj som älskar mig för den jag är. Och finns vid min sida.
Jonas håller om mig varje natt så mina panikattacker är borta. Jag känner mig älskad för den jag är.

Även fast jag är sjuk.

// Alexandra

Blää säger jag bara. Idag är det ingen Alexandra dag. Idag känner jag mig liten, värdelös och inte så stor på jorden.
Jag har inte gjort NÅGONTING. Och jag har faktist dåligt samvete för det.
Jag skulle ha tagit Melvins rum rim vårat rum och bytt gardiner i K och Ms rum. Men jag har inte gjord något.
Skulle även sy upp (fiusk sy upp) gardinerna i köket. Men har haft rumpan parkerad i soffan fram tills att jag hämtade Melvin på dagis.

Eller en sak har jag iaf försökt med.
Att slipa spjälsängen då den ska lackas vit som våran säng. Då jag inte hade sängramen när Melvin var liten så spelade färgen ingen större roll. Huvudsaken var att han hade någon egen plats att sova, ÄVen fast han faktist sov bredvid mig OFTA :) Då det faktist bara var han och jag.
Men eftersom vi bestämde att lacka ikea sängramen vit så känns det lite fel att ha bebis säg brun.
Men efter att ha gjort ena sidan på bredden till splälan blev jag sur och irriterad då det var alldeles för fint sandpapper som min FANTASTISKA sambo tagit med sig hem från jobbet. Att sandpappret tog slut på ena sidan istället. Och mitt bankomat kort ligger i sambos plånbok (så jag inte lägger bort det) och det är han jag är mest med. Så hade man ju självklart behövt det idag.

Men vad gör det var bara att messa honom så tar han med sig grövre hem :) så lätt var det egentligen. Men det spelar inte så stor roll för jag kan inte göra något idag innan kl åtta då det är onsdag och han är kvar på jobbet för att hålla på med vanen.

och maten kommer bli JÄTTE sen. Tur att de finns fusk pizza (billys panpizza) till fisrumpan

Jag kommmer ihåg när man gick i 2-3 på lågstadiet och man började fundera på om det fanns en till Alexandra Andersson där ute i världen någonstans. (Ja jag döptes till Alexandra Andersson.  Jag döpte om mig när jag blev 18.)
 En Alexandra som var född den 21januari 1988.
Eller jag funderade på det iaf.
Många tankar gick åt till det. Om det fanns en look a alike precis som jag.
Tanken försvann när man blev större och växte upp.
Tills jag loggade in på facebook i fredags.
(Ibland är jag glad över att FACEBOOK finns.)
Jag har en vän som är vän med en ALEXANDRA ANDERSSON som är född 1988
Tyvärr är hon inte född den 21 januari men den 31 januari.

Jag har hittat HENNE. Eller jaa nästan iaf.
Jag är ju faktist BARA 10 dagar äldre än just henne. Plus att hon bor faktist inte alls jätte långt ifrån mig, utan hon bor i Jönköping.

Det om något tycker jag är häftigt.

Så nu kan jag lägga det på hyllan.

* Hitta en Alexandra som är född när jag är det.
Visst hade det varit bättre om det var den 21 hon var född. Men jag ska ABSOLUT inte klaga!

_________________________

Jag mår förövrigt bra. Gick in i vecka 27 i fredags (idag söndag)
Och vi var på vårat sista UL i onsdags. Jag ville gärna veta könet men det är andra gången bebis får som den vill.
Så här sitter jag nu med ingen aning på vad det är för liten krabat i magen. Pappa är överlycklig han vill att det ska vara en överraskning. Så nu väntar vi bara på att bebis vill titta ut INTE ÄN DÅ men iaf. Vi är redo. Fast bebis får INTE vara redo än.
Kroppen börjar värka mer och mer iaf. Nu gör det ont nere i regionen under magen iaf.
Men det är ju inte så jätte undligt. Det är ben som ska flyttas och bebis som blir större. Så smärtan får jag helt enkelt leva med ett tag till.
Men vad gör det. Bara h*n är frisk och kry så tar jag gärna smärtan.

________________________

Förövrigt så går det inte EN DAG utan att jag HATAR dig. DU är en sådan idiot.

Idag är det en seg dag, sitter insnurrad i täcket med pyjamas under trappen.
Det har blivit "mys"hörnan där datorn står, och de bärbara ligger.
Jag har ont i hela kroppen och har ingen ork för något stort egenligen, Idag var det städdag men kroppen klarar inte av det och jag kommer troligtvis ligga i en förkylning nästa vecka.

Nästa vecka ska vi förövrigt åka till västervik och kolla så lilla C mår bra och växer och utvecklas som h*n ska.

Går in i vecka 20 imorgon. Tänk att det bara är HALVA tiden kvar innan vi får krama vår skrutt <3

Melvin hade med sig en dagiskompis hem igår och man inser nu hur stor han verkligen är.
Hämtade grabbarna vid 15 och följde Liam hem vid 19. Bjuden på en kopp kaffe och prat med Martina innan jag och Melvin drog oss hem för att sedan hoppa isäng.

Han sov HELA natten i sängen, det var skönt att jag med ficj somva ut då jag var jätte trött i gårkväll/natt.
Han har kommit in i att det finns monster nu. Har aldrig haft problem innan då spöken fiser vi bort (inte haft några så länge jag kan minnas) varulvar och vampyrer gillar inte vitlök,
Melvin har en vitlöksbit i nattusbordet ^^
Men monster hade vi inget för. Så det blev en liten sång:

trolla bort, trolla bort, trolla bort alla monsterna

Och den funkade, efter att ha tittat under sängen i näsan i örat och även om han hade svalt några.
Så nu är det sången varje kväll som gäller så länge det behövs.
För det tar inte bara på mina krafter när han kommer upp om nätterna.
Han är helt slut på morgonen efter då han missat timmar att sova.

Förövrigt så finns det en "familj" som får mig och Jonas att må redigt bra under dagarna. De är så otroligt patetiska att vi sitter och skrattar åt dom. Men det är bara kul att de förgyller våran vardag.

Så tack så hemskt mycket.
Ni ska bara veta hur lyckliga ni får oss att känna oss ;)

Jag vet. vi är 24 respektive 28 och dessa SMÅ människor är så omogna att det inte går att förklara.
Men det skiter vi i. Ett gott skratt förlänger livet.

NU ska hundarna ut!

HA det bra

Jag hatar när man själv inser att man har en blogg men ALDRIG skriver i den. Och jag har verkligen ALL tid i världen. Eller jag har många timmar att  lägga ner på den.
Men jag kommer aldrig så långt att jag faktist sätter mig framför datorn. Finns annat som är mer lockande.
Har ju egenltligen bara bloggen på själva datorn. Allt annat har jag ju med mig vart jag än går, i mobilen.

Visst jag kan ju blogga i den med. Men inte de långa meddelandena.
Jaa ni gissar rätt jag sitter fortfarande med en knapptelefon.
Har även en lite mer avanserad men ja det är för avanserat för mig.
Den fick sonen att ha som spel mobil. Jag tycker verkligen om knapparna ^^ gamla hedliga knappar :)

Lillhuliganen blir 5 den 28de och jag undrar många gånger om VART FAAN försvann min lilleman?
Det var ju inte alls länge sedan han låg på mitt bröst och sov, det var den tryggaste platsen i världen. Visst mammas famn är fortfarande den tryggaste platsen i världen, Men den behövs inte lika ofta nu som innan.
Jag blir nästan ledsen när jag inser att allt går för fort.
Känns som om jag inte hinner med och blundar nog ofta för att inte inse att han verkligen är stor.
Han är och kommer ALLTID att vara min nr 1.
Ni får ta det som ni vill men så mycket vi varit med om har gjort oss starka tillsammans, UTAN honom är jag inget.

Och nu undrar ni hur jag kan sitta och skriva något sådant när jag faktist väntar mitt andra barn.
MITT andra älskade lilla barn.  Jag kan det utan att det känns att det är fel ett dugg.
För vårat band som jag och Melvin har. Är starkt, Det är sjukt starkt. Och jag skulle kunna göra VAD som för honom. Och tro mig. Jag har redan gjort det.
HAN är verkligen min stjärna. Mitt liv, mitt ljus.

Bebis mår förövrigt bra där inne. Håller mig fortfarande på 75kg men bebis utvecklas prima.
Var lite oroliga att den kunde lida av down syndrom men alla kromosoner finns och INGET absolut INGET är fel.
Bebis kommer ligga lite UNDDER vikt kurvan i magen bara. Och även läng kurvan.
Men det gör oss ABSOLUT inget. För nu vet vi att h*n är frisk.

Nu ska jag slänga mig i soffan och bara vara JAG,

Jonas är väl säkerligen på väg hem. Han fick jobba över idag.
Men vad spelar det för roll. MITT LIV ÄR HÄR. Och idag har dagen gått fort.

Jah är lyckligare än innan.